Senaste veckan har jag återbesökt bokslukarlandet. Jag hamnar visst där ibland. Den här gången orsakades det av att jag förra söndagen hade en halvtimme över medan jag satt och väntade på Centralen, och eftersom jag redan hade fikat och inte hade någon större lust att bara sitta där och stirra framför mig, så tog jag en sväng till Pocketshop för att få tag i en bok. Den enda bok som jag tyckte verkade intressant just då var fortsättningen på “Twillight“, en bok som jag läste någon gång förra året och som jag egentligen inte hade någon större önskan om att läsa fortsättningen på. Så spännande var den liksom inte. Men eftersom DN hade en liten debatt i början av september om hur otroligt dåliga Stephenie Meyers vampyrböcker var, så kunde jag inte låta bli. Jag köpte “New Moon“, satte mig på en halvobekväm bänk och började läsa.
En halvtimme senare funderade jag på att gå tillbaka och byta den mot något annat. Den börjar med att Bella Swan (huvudpersonen som är kär i vampyren Edward) råkar skära sig på ett papper på besök hemma hos Edwards vampyrfamilj, vilket självklart inte är en så smart sak att göra när man är bland vampyrer. Det är också den händelse som får Edward att återigen tvivla på om deras förhållande är det mest smarta han kan göra. När jag hade kommit så långt kändes det rätt förutsägbart och trist, så att jag till och med började hålla med DN. Fast å andra sidan har jag lite problem med att lägga ifrån mig böcker jag har börjat läsa. Alltså fick den följa med hem.
Tur var väl det. Den var lite seg att komma in i, men redan på onsdagen blev jag tvungen att köpa “Eclipse“, och på torsdag eftermiddag åkte jag in till stan efter jobbet för att införskaffa “Breaking Dawn.” På fredag kväll var allting utläst.
Bella Swan är kanske inte den bästa litterära kvinnliga förebilden som finns. Edward Cullen är kanske inte heller den mest spännande vampyren inom litteraturen. Ändå funkar det.
I “New Moon” ifrågasätter alltså Edward om han verkligen ska vara tillsammans med Bella och utsätta henne för den fara som det innebär att hänga med vampyrer. Tillsammans med sin familj lämnar han Forks för att ge henne en chans att vara “vanlig.” Fast det förstår ju inte Bella, som istället blir förtvivlad över att han inte längre älskar henne. Dessutom är hon väldigt duktig på att hamna i farligheter helt på egen hand. Som en zombie tar hon sig igenom året, med den enda ljuspunkten borta i La Push, indianreservatet där hennes bästa vän Jacob Black bor. Med hjälp av honoma börjar Bella sakta ta sig ut ur den depression hon hamnat i när Edward gav sig av.
Fast då börjar självklart saker att gå fel. En ilsken vampyr som vill döda henne dyker upp, och mystiska vargar stora som hästar syns i skogen. Bella själv har också börjat utmana ödet, vilket Alice Cullen, Edwards “syster”, i en syn om framtiden tolkar som att Bella tänker ta livet av sig. En feltolkning som gör att Cullen-familjen återigen kommer in i Bellas liv…
I “Eclipse” är Edward tillbaka, men han vägrar envist ens diskutera möjligheten att förvandla Bella till vampyr, trots att hon bönar och ber. Hans familj är dock inte lika envisa och Carlisle Cullen, Edwards “pappa” går med på att förvandla Bella till vampyr - men inte förrän efter att hon har gått ut high school. Edward försöker köpslå och går även han med på att det kanske är okej att förvandla Bella till vampyr - ifall hon gifter sig med honom först. Något som hon inte är helt förtjust i.
Bellas vänskapen med Jacob Black har blivit ansträngd eftersom varulvar och vampyrer är envisa fiender. Det värsta han kan tänka sig är att hon ska bli en av vampyrerna.
Så dyker återigen ilskna vampyrer som vill döda Bella upp. Praktiskt. Tredje boken i rad! Snyggt gjort, Stephenie. Inte ett dugg förutsägbart.
I “Breaking Dawn” har Edward lyckats övertyga Bella om att giftermål och sedan bli vampyr är bästa sättet. Bella har också lyckats övertyga Edward om att de ska ha sex, den enda sak som hon inte vill missa som människa. Hon vet ju hur nyfödda vampyrer är - enbart ute efter blod - och hon vill inte missa chansen att få uppleva hur sex kan vara tillsammans med Edward. Edward är lite tveksam. Bella har ju trots allt den mest aptitretliga doften han någonsin utsatts för. Ska han lyckas ligga med henne utan att äta upp henne samtidigt? Svåra beslut för en vampyr. Samtidigt hotar den italienska vampyrklanen, Volturies, som har lovat att hälsa på. Om Bella fortfarande är människa när de dyker upp ligger hela familjen Cullen risigt till. Ingen människa får veta om att vampyrer existerar. (Tänk, en fjärde gång hotar alltså elaka vampyrer Bellas liv. Vad underligt!)
Fram till “Breaking Dawn” har Bellas liv varit kantat av konstiga missöden och plågats av hennes dåliga självförtroende, klumpighet och konstiga utseende. Hon har aldrig känt att hon har passat in någonstans. Men nu händer det något. När hon slutligen får vad hon vill förändras det. Plötsligt kan hon se att hon är vacker. De andra vampyrerna blir imponerade av både hennes graciösa rörelser och hennes styrka. Trots alla komplikationer som har uppstått tack vare den överenskommelse som Bella och Edward hade (äktenskap och sex, remember? gissa vad som händer när personer har oskyddat sex i en bok skriven av en mormon?) visar sig Bella kunna ta sig igenom nästan alla svårigheter som en nyfödd vampyr utsätts för utan att knappt höja ett ögonbryn. Ja, förutom de där galna vampyrerna som hotar hela hennes existens.
Som sagt, Twilligt-serien funkar. Det är en helt okej vampyrhistoria, även om Bella kanske bär lite väl tydliga Mary Sue-drag. Jag förstår verkligen vad det är som gör att serien har blivit så populär bland tonårstjejer. Även om böckerna låtsas handla om läskiga saker som ond bråd död och sexualitet, så är allting väldigt barntillåtet. Det finns inga konstiga, utmanande saker som kan röra till det i huvudet på en vilsen trettonåring. (Ja, förutom odödliga vampyrer, ilskna varulvar och ett och annat dödshot.) Precis lagom.
När jag som vuxen, med alldeles för många poäng i såväl litteraturvetenskap som kreativt skrivande, läser böckerna blir det på sina håll alldeles för förutsägbart. Jag gillar visserligen hur Meyer väljer att skildra vampyrerna och hur hon frångår de allra vanligaste myterna (som vitlök, spegar och solljus), men Bella lämnar mig totalt blank. Jag blir inte ens intresserad av hur det ska gå för henne. Det finns alldeles för lite personlighetsdrag hos henne. Fast å andra sidan är det säkert meningen. Ju färre personlighetsdrag Meyer lägger in, desto mer kan den tänka läsaren, i det här fallet den trettonåriga eskapisten, lägga in sin egen personlighet hos Bella. Det är egentligen först när Jacob Black får hålla i några kapitel som en personlighet framträder. (Tyvärr är det då Jacobs personlighet, och inte huvudpersonens.) Med de för många litteraturpoängen och dessutom en del religionspoäng inslängda har jag också svårt att bortse från Meyers bakgrund. En mormon som gått på Brigham Young-universitetet, kan hon verkligen lämna de värderingarna helt utanför böckerna? Nej, jag tror verkligen inte det. Det märks i avsaknaden av en egentlig sexualitet, i Cullen-vampyrernas sätt att hålla sig till “vegetarisk” kost, i attityden mot Renesmee.
Det finns bättre vampyrböcker. Anne Rice, såklart, men även Charlaine Harris som skrivit “Dead until Dark“-böckerna för tonårspubliken. Trots det tycker jag att Stephenie Meyers böcker förtjänar att bli lästa. DN kan hålla tyst.
