babbla bör man annars dör man

Nu har jag fått regn så det räcker. Det gjorde det iof lite lättare att renovera hemma. Tapetsera om i 30 plusgrader hade varit lite jobbigt, men i 20 och ösregn kändes det mycket bättre. Lite böcker har jag också hunnit med utan dåligt samvete för att man borde vara ute i det vackra vädret.

Bok 40: Sara Kadefors – Borta bäst

Sylvia bor i en bil parkerad utanför IKEA. Hon dricker gratis kaffe innan varuhuset öppnar, tvättar sig på den stora toaletten och smiter från betalningen på bensinmackar. På biblioteket lånar hon dator och skickar mail om sin fantastiska semesterresa i Medelhavet. Vad har hänt? Varför bor hon inte längre i villan i fina området?

Jag har tidigare läst Sandor slash Ida tillsammans med elever, och den brukar vara väldigt omtyckt. Kadefors har en berättarstil som är rätt trevlig att läsa. Storyn kanske inte engagerade mig särskilt mycket, men helt okej läsning ändå.

Bok 41: Gregory David Roberts – Shantaram

En sann berättelse om Roberts tid i Indien, i alla fall enligt baksidestexten. Efter att ha rymt från ett fängelse i Australien lyckas ha ta sig till Indien på ett falskt pass från Nya Zealand. Han startar sjukstuga i slummen och blir involverad i den lokala maffian.

Boken är 944 sidor lång, men Roberts lyckas hålla spänningen uppe i hela boken. Till skillnad från andra “sanna” historier har Shantaram en berättartekniskt upplägg, med trådar som följs upp och ledtrådar som placeras ut. Om allting verkligen är sant… Ingen aning, men det är i alla fall underhållande.

Bok 42: Jane Austen – Sense and Sensibility

Jag hittade en så fin pocketupplaga att jag inte kunde låta bli den. Som jag konstaterade i våras är Austen rätt trevlig läsning. Det gäller bara att hitta rätt rytm i läsningen. Min vanliga snabbläsning fungerar inte riktigt, utan istället får jag läsa i samtalstakt. Då fungerar alla avvikningar och resonemang i dialogen. Rätt kul också att se hur vissa ord har förändrats sedan boken skrevs, men så är jag lite språknörd också. =)

Det har varit lite torka. Inte lästorka, men dock skrivtorka. (Datorkrasch. Jättekul.) Och vanlig torka, för den delen. Det skulle sitta fint med lite regn.

Men jag har läst. I oordning. Samtidigt, efter varandra, delvis.

Suzanne Collins – Catching Fire
Andra delen i Hungerspelen. Jag gillar Collins historia, dystopin blandat med Katniss naivitet och vilja att saker och ting ska bli bra. Den enda klara nackdelen med serien är att tredje delen, Mockingjay, inte kommer ut förrän i mitten av augusti…

Sheila O’Flanagan – Den jag ville ha
Jag får skylla på sommarvärmen, en stängd bokhandel och ett bokställ på Lidl långt ute på landet. Helt ok skriven, men följer definitivt mallen för chicklit. Ingen överraskning direkt.

Liane Moriarty – What Alice Forgot
Alice vaknar till liv efter att ha svimmat på ett idrottspass. Hon är 29 år och gravid med sitt första barn – tror hon. I själva verket är hon en trebarnsmor som är mitt i en bitter skilsmässa. Vad har hänt under de tio år hon inte minns? Också chicklit, men med åtminstonde lite mer intressant story.

Ewan Morrison – Ménage
Så dåligt att boken självförstörde sig själv under läsandets gång. Tre unga människor med konstambitioner delar lägenhet. Flera år senare korsas deras vägar igen. Snyggt berättat med recensioner av den ena personens konstverk som inramning, men rätt… meningslös. Som sagt körde boken även på självförstöring  – sidorna föll ur.

Nicola Keegan – Swimming
När Philomena var liten skrämde hennes storasyster henne så ofta att hon trodde att hon hette Boo. I den dysfunktionella familjen hon växer upp i är det inte så underligt att hon försöker hitta en egen plats att passa in i, en egen värld. Den hittar h0n i simningen. Det är det enda hon vill göra, från barndomens Dipping Dolphins-klubb till OS-tävlingarnas medaljpall. Jag gillar hur boken är skriven, ur Philomenas synvinkel. Hur den rör sig enbart runt henne, från barndomen och framår. Kortfattad, rakt på sak.

Denise Mina – Blodsarv
Deckare med den unga Paddy Meehan i huvudrollen. Hon drömmer om att bli journalist med i jakten på scoopet råkat hon hamna mitt i en kriminalhistoria. Bra skriven, trevligt med en kvinna i huvudrollen istället för den sedvanliga femtioåriga poliskommisarien. Att Paddy sedan inte är särskilt sympatisk, det tillhör definivit genren.

Stephenie Meyer – The Short Second Life of Bree Tanner
Bree är en av de nyfödda vampyrerna i Victorias armé, den som dyker upp i Eclipse för att ta livet av Bella. Bree är den som “skonas” av Cullens, och vars vildhet Bella funderar över i relation till sin egen önskade/blivande vampyrism. Meyer skildrar Brees korta liv som vampyr i en helt annan miljö än de snälla Cullens. Ändå blir Bree sympatisk, som om vampyrernas egentliga mål är att vara goda, som Cullens. Tja, det funkar ju för Meyer. Jag föredrar nog mina vampyrer med lite mer tänder än teddybjörnar.

Jag har också läst om delar av Eclipse och Breaking Dawn. Eclipse för att jag ville friska upp minnet inför filmen, och även för att se hur Bree framställs i boken. I Breaking Dawn läste jag bara om Bellas delar.

Audrey Niffenegger – Her Fearful Symmery
Den här boken tyckte jag om! Tvillingarna Julia och Valentina ärver en lägenhet i London efter sin moster, Elspeth. Det finns två villkor: de måste bo i lägenheten ett år innan de får sälja den, och deras föräldrar får inte komma innanför tröskeln. Deras mamma och moster var också tvillingar, men har inte haft kontakt sedan den där händelsen då Edie försvann med Elspeths fästman, Julia och Valentinas pappa.
I samma hus bor även Elspeths pojkvän Robert, som arbetar på en avhandling om kyrkogården som ligger precis bredvid huset, och paret Marijke och Martin. Martin har inte lämnat lägenheten frivilligt de senaste åren och har tejpat för alla fönster med tidningspapper. Till slut står inte hans fru ut längre utan lämnar honom.
Men har Elspeth verkligen lämnat lägenheten? Valentina känner en närvaro. Finns deras moster kvar i lägenheten? Och vad hände egentligen mellan Elspeth och Edie?
Jag tycker om språket i boken, och även historien. Lite spökhistoria, lite kärlekshistoria, lite allmän historia. Mycket bra. Sommarens läshöjdpunkt hittills.

Kajsa Ingemarsson – Den ryske vännen
En kompis hade precis läst en bok av Ingemarsson och det påminde mig om den här, som har bott i min bokhylla ett par år. Oläst, vilket är mycket ovanligt i min bokhylla. Så jag gav mig på den. Spioner och UD och politiska skandaler. Njae. Inte riktigt min grej.

Jag har även läst en eller ett par böcker till, vilket borde göra att nästa bok jag läser bli nummer… 40?

Allmänt om läsningen under våren kan jag förresten se att jag läst mycket sådant som jag har diskuterat med eleverna, dvs ungdomsböcker. Det blir lätt så när de ber om boktips eller vill prata om någon bok som de har tyckt om, eftersom jag gillar att kunna diskutera en bok på riktigt. Mer “jag tyckte såhär” eller “fast vad tyckte du om den eller den händelsen” än “jaha, vad hände sen då?”

Till hösten ska jag inte undervisa i svenska för första gången sen jag börjde jobba som lärare. Undrar om det kommer påverka mina läsvanor?

Jag köper inte inbundna böcker. Dels för att det inte är värt att lägga 200 spänn på något jag läser ut på ett par timmar, och dels för att min bokhylla är pocketanpassad och jag helt enkelt inte får plats med något av större format.

Per Hagman är ett undantag. Senaste inbundna bok jag köpte var Att komma hem ska vara en schlager. Häromdagen köpte jag Vänner för livet.

Sophie och Erik har båda sina egna anledningar till att de har hamnat i Frankrike. Trots att de lever olika liv, kommer från olika delar av Sverige, bor i olika delar av Frankrike, så är de ändå så lika. På var sitt håll hittar de sina egna sätt att återuppfinna sig själva, att hantera verkligheten, att bli vuxna (eller kanske inte bli det). När de träffas är det av en slump, två okända människor som råkar förenas i ett gemensamt språk. Hur mycket kan man sedan öppna sig, visa sig sårbar, när man hela tiden kämpat för att inte göra det?

Jag tycker om Hagmans sätt att uttrycka sig. Från det raka berättandet till de vindlande funderingarna till de återkommande teman – det blir magiskt. Den värld som han beskriver är långt från min egen verklighet, men ändå så väldigt levande. Jag kan se miljöerna framför mig; inte bara de bekanta Stockholms- och Göteborgsvyerna, utan även Nice, Paris, Dubai. Alla de olika smådelarna blir tillsammans så mycket större, så mycket mer. Det är anledningen till att Hagman alltid kommer utgöra mitt undantag.

Det finns de som säger att Nick Hornby skriver lad-lit (i motsatts till chick-lit). Det handlar mestadels om män, och gärna deras komplicerade förhållanden som har något att göra med antingen a) fotboll, b) musik, c) samlande, d) listskapande, eller e) all of the above.

Ändå är min igenkännelsefaktor för det mesta hög. Kan iochförsig bero på min förkärlek för både fotboll och musik, även om jag lyckats hålla mig borta från listskapande. (Samlande? Låt oss lämna ämnet…) Jag älskade Om en pojke, dykade Fever Pitch och High Fidelity, och har i allmänhet tuggat i mig det mesta han skrivit.

Så det är klart att jag slängde mig över Juliet, naked.

Duncan tycker att höjden av lycka är att stå inklämd på en smutsig, äcklig toalett någonstans i mitten av USA. Medan han låtsas pinka tar hans flickvän Annie ett foto innan de fortsätter sin färd. De är på långsemester, men inte vilken långsemester som helst: de följer Tucker Crowes fotspår. Tucker var världens bästa singer/songwriter, innan en uppenbarelse på tidigare nämnda toalett fick honom att sluta med musiken helt i mitten på 80-talet. Så går i alla fall myten på Tuckers Crowes största fansite, som Duncan driver. Gänget som tycker att Crowe är näst intill gud hänger på websidan dagligen. Att de är typ tio stycken, och resten av världen har glömt bort Tucker totalt, är inget de lägger större vikt vid. De är helt enkelt lite bättre, eftersom de vet om sanningen. Framför allt vet de att “Juliet” är världshistoriens bästa skiva. De analyserar varenda låtrad på längden och tvären och helst också bak-och-fram.

Annie kan väl hålla med om att “Juliet” är en helt okej skiva. Eftersom hon har hängt ihop med Duncan i 15 år, har det väl blivit svårt att undgå. Men när Duncan lägger deras enda dag i San Fransico på att hänga utanför Julie Bettys hus, kvinnan som inspirerade Tucker att skriva “Juliet”, väljer Annie istället att se Golden Gate-bron och shoppa. Så speciell är Tucker ju inte.

Så släpps plötsligt en skiva, efter så många år. “Juliet, naked”, en demoinspelning av låtarna som så småningom hamnade på “Juliet”-skivan dimper ner i Duncans brevlåda. Eftersom han har tagit som vana att aldrig öppna post som inte ser intressant ut är det istället Annie som öppnar brevet och spelar skivan. När Duncan väl kommer hem blir ha helt förstörd över att han inte varit först med att lyssna. För att försöka komma över det lyssnar han istället intensivt på skivan, som han tycker är fantastisk. Han postar en helt lyrisk recension på webbsidan.

Annie håller inte med, och ger sig för första gången in på webbsidan och postar sin egna, betydligt mer negativa recension. Medan förhållandet med Duncan håller på att rinna ut i sanden får Duncans recension hundratals kommentarer och Annies knappt en enda – men hon får ett mail från Tucker…

Själva storyn är egentligen rätt förutsägbar. Som tur är vet dock Hornby hur han bäst ska ta hand om den. Det blir intressant, engagerande och klart läsvärt.

Som sagt, jag kände att det var dags att uppdatera mig på Sookie Stackhouse-fronten och inhandlade Dead as a Doornail, Definitely Dead, All Together Dead, From Dead to Worse och Dead and Gone.

Om man i Twilight-serien drivs av önskan om att veta om Bella blir vampyr eller inte, så är frågan i Sookie-böckerna snarare hur i hela friden Sookie ska överleva den senaste katastrofen. För det är katastrofer, precis hela tiden. Att Sookie har gett sig själv i nyårslöfte att inte bli sönderslagen något mer hjälper knappt, för hon har ju glömt bort att hon kan bli skjuten eller torterad också. Förresten håller aldrig nyårslöften ändå.

Det är klart att det är kärleksbekymmer i den här serien också. Will they/won’t they-problematiken kring ett eventuellt förhållande mellan Sookie/Eric ligger hela tiden i bakgrunden, oavsett vilken manlig huvudrollsinnehavare det finns i Sookies liv för tillfället. Lite teasers lägg in hela tiden, för att man som läsare inte ska glömma bort den spännande vikingen.

Serien är underhållande. Händelserna rör sig hela tiden framåt, trots upprepade teman, och det kryllar av vampyrer, varulvar, féer och anda övernaturliga varelser. Vad mer kan man kräva?