Det är inte särskilt förvånande att läkare skriver ut antibiotika till friska reportrar som påstår sig vara sjuka. Det som är förvånande är att läkarna skriver ut antibiotikan på pappersrecept. Vad hände med de digitala recepten som dyker upp direkt på Apoteket? Är det möjligtvis så att de läkarna som skrev ut recepten inte hade koll på att det ens fanns? Att de lever kvar på åttiotalet, och därmed inte själva har så bra koll på det där med resistenta bakterier?
Fascinerande.
Det är surt att vara hemma och sjuk. Särskilt med tanke på att jag häromdagen fick en snilleblixt och planerade värsta roliga lektionen. Jag såg fram emot den! Nu blir den väl sisådär lagom kladdig eftersom det är svårt för någon annan att få till en lektion utifrån en planering som de inte själva gjort. Extra irriterande eftersom nästa lektion bygger på den här lektionen. Nu finns risken att det blir pannkaka av de efterföljade fyra lektionerna också, som också bygger på den här lektionen. Oh well. Jag får tänka om, inte mer med det.
Bildkurs i veckan. Det är helt otroligt vad härligt det är att sitta och arbeta koncenterat med ett motiv. Alla andra tankar försvinner ut huvudet. Jag har saknat det! Snacka om lyx, att få ägna tre timmar en helt vanlig kväll åt något som man älskar att göra, utan att bli avbruten annat än av riktigt bra råd på hur man kan vidareutveckla sig. Jag måste få läsa fler bildkurser! Varje termin! Hela tiden! =)
Idag är jag en sim-gubbe. En såndär som står och viftar med händerna och skriker och håller på att somna på golvet. Inte ens att ställa det framför målarstaflit för att tvinga fram lite kreativitetspoäng hjälper.
Jag tror förkylningen är inne på fjärde veckan nu. Jag är inte så snorig, men min röst låter lite konstigt och jag hostar hela tiden. Dessutom verkar förkylningen och astman komma bra överrens, för de har konferens i mina luftrör och gör det svårt att andas.
Deadline på ena kursen förra veckan. Jag snubblade på mållinen men fixade det. Sen såg jag att det var två dagar till, som jag inte ens hade lagt märke till.
Nya kursen satte igång idag. Den blir nog väldigt kul, förutsatt att jag inte somnar med huvudet i målarlådan.
På jobbet är det full hysteri. Dum som jag är har jag dessutom bokat in två extra möten nästa vecka, när jag inte hade koll på att det var hysteriska veckan.
Och så förvandlas jag till sim-gubbe. Står där mitt på golvet och viftar med armarna. Hallå, är det inte någon som ser att jag är trött? Hallå? Jag vill ju sova nu!
Till viss del kan jag bestämma över mina egna arbetstider. Mycket blir rätt låst, då det är vissa saker som måste bli färdiga inom vissa tidsramar, men lite flexibilitet är det. Så idag bestämde jag mig för att gå lite tidigare från jobbet, eftersom jag hela tiden sköt upp skrivandet av min skrivuppgift i går. Jag skulle alltså ge mig själv två timmar i present, två timmar då jag äntligen skulle få saker och ting gjorde.
Jo hejsan.
Till en början gick det bra. Jag kom iväg från jobbet bara trekvart senare än vad jag hade tänkt mig. Det var egentligen först på bussen som det gick fel, när nån bakom mig pratade med sin kompis och berättade att hon nästan hade glömt köpa nytt busskort, för hennes gick ut i morgon. Det var då jag kom på att mitt busskort också går ut. Idag. Vilket gjorde att jag borde ha köpt nytt busskort innan jag klev på bussen, eftersom det inte går att köpa SL-kort där jag bor. Eller jo, det gör det, men då måste man ha kontanter, och det har jag aldrig. Alternativen stod mellan att gå av bussen på nästa hållplats och ta nästa buss tillbaka, eller att fortsätta åka bussen till ändhållplatsen. På ändhållplatsen finns både SL-center och kaffebar. Jag satt kvar.
På plats i SL-center var det precis så pass lång väntetid att jag hann beställa och dricka en halv chai-latte innan det blev min tur. Har jag nämnt att chai-latte är typ det bästa som finns? Det förståss, den allra bästa kommer från Starbucks och smakar som flytande, extra sötat godis, men den sort man kan få tag på i Sverige är rätt okej också, även om den inte lämnar en eftersmak av sockerlag med kanelflagor i munnen. Ett fint rött Accesskort fick jag, vilket också räddade mig från landet av teknikefterblivna människor som fortfarande åker tunnelbana med magnetremsekort. Tack SL för att ni flyttade in mig i framtiden. Jag vet inte alls vad jag hade tagit mig till utan er.
Efter SL-center passade jag på att gå till Apoteket och svänga in på Ica för att handla. När jag kom hem var klockan plötsligt lika mycket som om jag inte skulle ha gått tidigare från jobbet alls.
The best laid plans och allt sånt. Om det skulle finnas ett Nobelpris i att skjuta saker framför sig så skulle jag vinna det. Varje år.
(Det riktigt fina i kråksången är att när jag kom hem och beklagade mig lite för mannen för att jag var tvungen att åka så långt för att köpa SL-kort för att jag inte hade kontanter, då tittade han lite konstigt på mig och sa “du, kiosken tar kort sen typ ett år tillbaka”. Se där, jag hade inte alls behövt åka runt halva stan för att kunna åka till jobbet i morrn. Fast då hade jag ju inte fått nån chai. Och så hade jag kanske fått något gjort. Så kan vi ju inte ha det.)
Jag tror jag är bäst i världen på att skjuta upp saker. Det finns alltid sisådär trehundrafemtio andra intressanta saker att göra.
Som min kalender. Jag bestämde mig i januari för att göra en egen, och fixade en finfin bild till första månaden. Sen tog inspirationen slut och jag tänkte att jag ju ändå har en månad på mig innan det är dags för februari. Nu är det februari, och jag har fortfarande inte någon bild. Oups?
Eller skrivkursen som jag anmälde mig till i ett svagt ögonblick. Inte så mycket för att jag måste öva på skrivregler (svensklärare här, remember?) utan mer för att få ändan ur vagnen och etablera lite rutiner på skrivandet så att jag blir klar med alla mina projekt någon gång. Jaha ja. Inlämningsdatum i morgon, och jag har fått ur mig en version som jag inte tycker om, en halv version som jag inte orkar fortsätta på och ingenting alls som är något som helst i närheten av att kunna lämnas in.
Eller bildkursen. Jag ska ha bestämt mig för vilket material jag vill arbeta med. Eh, det roligaste jag har kommit på är ritbräda. Och det ingår inte i kursen. Både tecknande och akvarell känns… jag vet inte, fusk? för att jag har gjort det så mycket. Pastell känns inte lockande, för det är kladdigt och fastnar på fingrarna, och olja tar hundra år att torka så det har jag inte tålamod för. Vilket gör att jag istället för att prova mig fram rycker lite på axlarna och skjuter upp beslutet på framtiden. Med den här takten kommer jag ha gjort ett val i juni, samtidigt som kursen ska vara klar.
Men nu ska jag sätta mig ner och skriva den där uppgiften. På riktigt. Ska bara sortera om strumplådan först…